Ringa en förälder
Tre sekunders tystnad i luren känns som en evighet när man inte ser mottagarens ansikte och inte vet om det är ens egen tur att prata. Bildstödet nedan strukturerar samtalet med en förälder så att det går att lyfta luren utan att veta exakt vad som ska sägas.
♂Man ringer förälder
En man i ljusblå tröja håller en telefon mot örat och vinkar, med en bild av en vinkande förälder i en cirkel i det övre vänstra hörnet.
♂Man pratar i telefon
En man i ljusblå tröja pratar i telefon medan en annan man i grön tröja vinkar bredvid honom.
♂Man ringer kvinna
En man i ljusblå tröja pratar i telefon och gestikulerar mot en vinkande kvinna i lila tröja bredvid honom, med en streckad linje som indikerar kommunikation.
Om bildstödet
Telefonsamtal saknar nästan all den information som annars styr en konversation. Inga ansiktsuttryck, ingen kroppshållning, ingen bild av om den andra nickar uppmuntrande eller är på väg att lägga på. För ett barn som redan tycker att social interaktion är mycket att lösa i realtid kan ett vanligt samtal till mamma eller pappa kännas oproportionerligt jobbigt — särskilt om det är en förälder som bor på en annan adress och samtalet är veckans enda kontakt.
Med en bildkartning över samtalet får barnet en stomme: hälsning, en konkret sak att berätta, en fråga att ställa, ett tecken på att samtalet snart är slut, ett avslut. Bilden av en kortvägg vid telefonen blir som hjälplinjerna i en text — något att luta sig mot när orden tar slut. Det är inte ett manus, utan en räls.
Ett konkret tips: lägg in ett kort som föreställer en sak från dagen — en teckning, en lunch, en sten från skolgården. Då blir det första ämnet konkret istället för det överväldigande hur var dagen som öppnar tomheten. För ett barn med autism eller liknande sätt att läsa språk kan just den startpunkten avgöra om samtalet alls äger rum. I appen Rutinerad kan samtalsstommen ligga som en återkommande rutin på telefonens skärm precis när luren ska lyftas.